...jag gör ingenting, sitter eller ligger i sängen och inte ens tänker. Frågan är kan jag förtfarande TÄNKA ??? och vad ska jag tänka på eller om...?
Min eller kanske inte längre min pojkvän som jag var ihop i tre år (var det 11 september) Han ringde mig och hade sagt att han glömde det och sin mammas födelsedag också...
Vi kommer inte överens längre och beter sig som dagis barn som kastar sand i varandras ögon, gråter och när alla känslor är över börjar leka på nytt.
Faktum är att jag vill inte längre leka jag är stor nu. Jag vill bli stor och jag vill bli behandlad som stor flicka... försaker förmedla det till honom utan vidare effekt - han hade säkert sagt samma sak.
Jag vill känna att han älskar mig men istället känner jag att han flyr och att han hade förendrats... Man tycker att ju längre är man ihop med varandra destå närmare är man. Med oss är annolunda vi går isär och när jag försaker prata om problem då gnäller jag och tjafsar, säger han. Medan jag vill känna mig älskad och behövd, vem vill inte det i en förhållande.
Jag började plugga till undersköterska - akut sjukvård och sist pratade vår lärare om att alla har olika defekter genetiska fel, problem och svårigheter - INGEN ÄR PERFEKT hade hon sagt.
Jag började fundera på mina och kom på några som jag tänkte berätta om fler kommer ni veta med tiden...
Depression - sen jag var liten mådde jag dåligt då och då men sen sju år tillbaka behandlas jag med medicin och olika slags terapi, med ganska god efekt kan jag säga...
Emotionellt instabil personlighetsstörning, IPS - Tycker också att jag började lida av det vid 11 års åldern, trötts att diagnosen ställer man tidigast vid 18 års åldern
Posttraumatisk stress syndrom, PTSD - buss olycka i Grekland när jag var 14 efter det är jag rädd att åka buss, åker alltid framme, rädd förr höga plötsliga ljud, mardrömmar och flash back som påminner om svåra, jobbiga situationer.
ADHD och lätt dysleksi, dyskalkyli - det föddes jag med. Det blev många och det är inte alla... Otrroligt att jag kan leva och överleva :-)
Men med lite vilja allt går, trist att MrD kan inte förstå det. Han kanske förstår men vill inte acceptera - skit samma!!! Jag blev ledsen igår, låg i sängen och grät - länge. Lila A var bekymrad men jag hade sagt att det är okey att va ledsen, och att alla har rätt till och att kunna vara ledsna. Sen gick han och spelade på sin Ipad.
Trötts alla mina svårigheter, problem osv. tycker jag om mitt liv even om iblan önskar jag att jag försvann.
Var inte bekymrad om jag nån gång skriver att jag vill dö att det är inte värd, det ingår i mitt liv i mitt värklighet. Har jag levt så pass länge så antagligen kommer jag fotsetta i minst 50 år till, och jag har lila A och just för honom måste jag finnas.
Kram
Kommentera